Old rootman skankin´

Det blev inte så mycket av vilandet och tidningsplöjandet ikväll. Men lika glad, om möjligt ännu gladare, är jag.
Efter lite funderande hit och dit stämplade jag ut från Willys några minuter tidigare och steppade iväg i mina sandaler, mot Gröna Lund. Nu blev ni väl förvånade, mina vänner, tänka sig att jag checkar ut tidigare för att hinna åka maximalt mycket karusell!
Men nej, det var inte riktigt så. Grönan gästades ikväll av Bunny Wailer, Bob Marleys halvbror och tillika spel-kompanjon. I dagens läge är det så nära Bob Marley man kan komma (eftersom hans höghet har varit död i sisådär 28 år).
Jag hade, helt ärligt, inte allt för höga förväntningar. En nedrökt 60-plussare som ska försöka liva upp gamla Wailers-låtar. Njaaaa...jag vet inte jag...
Men ack så jag bedrog mig, det var ju awesome! Så fort baktakten tuggade igång så tårades mina ögon och jag kände den där speciella musik-lyckokänslan rusa genom kroppen. Där stod jag, omgiven av hundratals andra reggaefantaster och väntade på Bunny Wailer. Bunny Wailer, forna medlem av The Wailing Wailers där Bob Marley var sångare.

Oh my. Snubbe hade go, han studsade runt, sjöng och underhöll oss på bästa tänkbara sätt. Efter ett batteri av egna låtar kom han så småningom in på de gamla klassikerna, men blev aldrig långrandig och sentimental utan konstaterade bara inför varje Wailers-låt att nu skulle vi tillsammans vandra nerför memory lane som den stora reggaefamiljen vi var.

Självklart kom även en kärleksförklaring till marijuanan. Alla som älskade kaya skulle räcka upp en hand och Bunny deklarerade flera gånger om att till och med självaste Bill Clinton rökte på emellanåt. Och att marijuana kan bota svininfluensan. So, off we go. Tre små grabbar bredvid mig tände en joint och doften av kaya gjorde att en liten folksamling uppstod runt den skrynkliga jointen. Alla åldrar och typer samlades, ny bekantskaper kom till över den snabbt krympande jointen.

Efter två timmars konsert så traskade Bunny Wailer resolut av scenen, och hur mycket vi än applåderade och tjöt så kom han inte tillbaka. Tillbaka kom bara trummisen som började vira ihop sladdarna till diverse teknik som använts under spelningen. Det var tecknet, lite som att värden för festen står i pyjamas och inte ens försöker dölja sina gäspningar längre.

Med lätt darriga knän och tättslutande lock för öronen traskade jag hem i den ljumma sommarnatten.

One thing about music is, when it hits you, you feel no pain. So hit me with music, yes hit me with music.