Nightlife

Ladies and gentlemen, and animals. Im back. Willys tog nästan knäcken på mig idag, att tre och en halv timme i kassan kan vara så fullkommligt energiuttömmande. Hade inte ens kraft att drömma mig bort i kassan. Men jag är inte den som klagar, jag är den som står ut. Och ut stod jag.
Hemma igen på kammaren. Jag lovade visst er, ärade läsare, att delge er om mina fantastiska framsteg i Mora.
Tänka sig att ynka 120 minuter kan ändra ens liv. Efter att blivit både välkomnad och uppläxad av Annica på kliniken så kom plötsligt genombrottet.
Så simpelt var det. Jag återger den befriande delen ur våran konversation:

(Jag)- Men hur fan ska jag kunna bli nöjd med min kropp? Den är ju stor på alla håll och kanter.
(Annica)- Du måste helt enkelt bestämma dig för att börja gilla din kropp. Sträck på dig, behandla dig själv på ett bra sätt.
(Jag)- Psss, hur fan ska det gå till? Jag är ju inte nöjd på minsta sätt. Jag kan ju inte fejka det. Sådan måste väl komma naturligt. Hjälp mig att gå ner fem kilo, sen ska jag börja gilla min kropp. Då är jag nöjd.
(Annica)- Det sa du för tre månader sedan också. Och du har redan gått ner de där fem kilona.
(Jag)- *ljudet av en polett som trillar ner* Jahaaaaa!!! Jag kommer alltså fortsätta såhär, aldrig tycka att jag är tillräckligt smal, bara för att jag är så insöad i en ätstörning??! Är det så? Tror du verkligen inte att jag kommer vara nöjdare om jag går ner ytterligare fem kilo?
(Annica)- Det är exakt så det är. Du kommer aldrig bli nöjd, utan bara snöa in mer och mer på att du ska var smal om du fortsätter att gå ner i vikt. Och du kommer aldrig lära dig att uppskatta dig själv eller se hur smal du verkligen är om du inte bestämmer dig för att "nu får det vara bra, livet är mer än siffrorna på vågen"

Så jag bestämde mig.