Confused

Jag förvirrar mig själv. Mina känslor förvirrar mig.
Jag är lika oberäknelig som Pete Doherty. Jag pendlar mellan lycka och förtvivlan på bara någon halvtimme.
Går in från balkongen, vimmelkanting av värmen. Känner mig ensammast i världen, mest oälskad och minst meningsfull. Illa mår jag också, typiskt kaffe. Lägger mig i sängen, att sova hjälper för det mesta. Kan inte sova, stiger upp.
Ut på balkongen, fortfarande varmt. Dricker ljummet vatten ur flaskan jag glömde kvar i solen, bläddrar förstrött i DN Sport, vem bryr sig?
Går in igen, tar på mig bikini och bokar tågbiljetten hem till Norrland som varit obokad alldeles för länge. Värmer min lunch och gå ut på balkongen igen, snart kommer jag ha nött upp en stig på parkettgolvet i lägenheten.
Äter långsamt min kikärtsgryta, det smakar riktigt gott. Läser DN Söndag, min favoritbilaga, och tycker plötsligt att allt känns lättare att bära. Saknaden efter det som var, det jag hade med honom, känns lättare att bära. Livet känns lättare, frecking fabulous.
Bestämmer mig för efterätt på detta, frysta hallon i ett glas som jag äter med fingrarna. Det kyler skönt i munnen, solen värmer behagligt på kroppen, vinden har börjat fläkta.
Jag känner mig plötsligt rikast i världen, lycklig liksom. Här sitter jag med mig själv och äter goda hallon och läser bra artiklar i DN, i solen på en balkong.
Klart att jag inte är ensam, jag har ju alltid mig själv. Och jag blir långsamt, långsamt så mycket bättre på att vårda och ta hand om relationen till mig själv.

Frecking fabulous.