Midsommar, part two

Trysunda var ljuvligt. Midsommar-middag på båten där vi bodde, och upptäcksfärder runt ön med mina föräldrar. Min älskade mamma och pappa.

Läsvärt

Rakbladet dövar den inre smärtan

Kommentarer känns överflödiga. Men jag undrar stilla, vart fan är världen på väg?

(Klicka på texten så kommer du vidare till det jag vill att du ska läsa)

Confused

Jag förvirrar mig själv. Mina känslor förvirrar mig.
Jag är lika oberäknelig som Pete Doherty. Jag pendlar mellan lycka och förtvivlan på bara någon halvtimme.
Går in från balkongen, vimmelkanting av värmen. Känner mig ensammast i världen, mest oälskad och minst meningsfull. Illa mår jag också, typiskt kaffe. Lägger mig i sängen, att sova hjälper för det mesta. Kan inte sova, stiger upp.
Ut på balkongen, fortfarande varmt. Dricker ljummet vatten ur flaskan jag glömde kvar i solen, bläddrar förstrött i DN Sport, vem bryr sig?
Går in igen, tar på mig bikini och bokar tågbiljetten hem till Norrland som varit obokad alldeles för länge. Värmer min lunch och gå ut på balkongen igen, snart kommer jag ha nött upp en stig på parkettgolvet i lägenheten.
Äter långsamt min kikärtsgryta, det smakar riktigt gott. Läser DN Söndag, min favoritbilaga, och tycker plötsligt att allt känns lättare att bära. Saknaden efter det som var, det jag hade med honom, känns lättare att bära. Livet känns lättare, frecking fabulous.
Bestämmer mig för efterätt på detta, frysta hallon i ett glas som jag äter med fingrarna. Det kyler skönt i munnen, solen värmer behagligt på kroppen, vinden har börjat fläkta.
Jag känner mig plötsligt rikast i världen, lycklig liksom. Här sitter jag med mig själv och äter goda hallon och läser bra artiklar i DN, i solen på en balkong.
Klart att jag inte är ensam, jag har ju alltid mig själv. Och jag blir långsamt, långsamt så mycket bättre på att vårda och ta hand om relationen till mig själv.

Frecking fabulous.

Morning has broken

Nu ska här drickas kaffe på balkongen så det står härliga till.

Midsommar, part one

Nu börjar jag hinna få upp bilderna från våran eminenta midsommar på Trysunda.
Ovan kan ni beskåda några vackra vyer från Lunde och Ångermanälven, samt en pappa som vaktar väskor på båten och en mamma som vaktar bilen (inget av det var vårt, men mina föräldrar är ansvarfulla typer). Själv tog jag på mig rollen som svår och kulturell. Nåja, försökte se ut så i alla fall.

War

Svallvågorna från ett krig håller just på att lägga sig i lägenheten.
De inblandade parterna var jag, diskmaskinen, vattenkokaren och proppskåpet. Medlare; en kökskniv.
Jag skulle i all välmening använda vattenkokaren för att göra mig en kopp orientaliskt te, samtidigt som jag diskade dagens disk i maskinen.

I cd-spelaren snurrade The Doors "Light my fire". Och plötsligt blev det väldigt tyst i lägenheten, här tändes minsann ingen eld. Jag dolade på, men reagerade efter ett tag på att vattenkokarens lilla lampa in lyste. Jag gick fram, inspekterade lampan på kannan, och fortsatte med det jag för tillfället höll på med. Inga onda aningar så länge.
Men sen slog det mig, varför har både diskmaskinens lilla lampa, OCH vattenkokarens lampa slutat lysa? Hm, ugglor i mossen mina vänner! Det konstiga var dock att The Doors fortsatte spela i den synnerligen eldrivna cd-spelaren.

Efter lite letande hittade jag lägenhetens proppskåp, röjde undan klädhögen från pallen som stog strategiskt placerad under proppskåpet (händer detta ofta, måntro?) och klättrade upp till propparna i skyn. Japp, den lilla spaken för köket var, som jag anat, i ett annat läge än resten av dess propp-kompisar. Jag rättade till det och genast började både diskmaskinens och vattekokarens lampor att lysa. Seger till mig!

Men man ska inte ropa hej förrän grannens hund är begravd. En halv minut senare uppstod the silencio igen. Hmpf. Proppen hade hoppat tillbaka i sitt dåliga läge.
Denna gång hade jag inte orkan att flytta klädhögen från pallen och klättra upp till propparnas hemvist. Jag tog första bästa lång redskap, som råkade vara en brödkniv, och stack energiskt tillbaka proppen i dess rätta läge.
Denna procedur; tystnad, propp under knivhot, en halv minuts frenetiskt arbete för diskmaskin och vattenkokare, tystnad på nytt, upprepeades ett antal gånger till tonerna av The Doors.
Tillslut stängde jag resolut av diskmaskinen, kokade upp mitt sabla tevatten och satte sedan igång diskmaskinen igen.
Slutet gott, allting gott, och man kan väl säga att jag vann litegrann i alla fall?

Valet och kvalet

Oj, ambivalensen satte just in. Blev inbjuden på fest, här och nu, och jag både vill och inte vill. Jag är fett sugen på att smyga mej in i mina nyinköpta Acne-jeans och svassa iväg till festen, för jag vet att det kommer sluta bra.
Men å andra sidan, jag ska på fest imorrnkväll med Familjen, post-midsommar fest. Visserligen blir den nog lugn och sansad, men det är ju lite trist att sitta med kväljningar när resten av Familjen mumsar pastasallad och dricker mojitos.
Hm.
Fast ändå...en fest hos Jens är alltid en fest hos Jens...och det är ju faktiskt lördagkväll. Och jeansen är nytvättade.

Men åh, hela grejen. Att jag ens tvekar. Det måste nog betyda att jag håller på att bli gammal. Herregud. Nu måste jag ju gå på festen, bara för att bevisa att jag visst inte håller på att bli gammal.

Slutty walk

Jag är på lite bättre blogg-humör nu. Jag är på bättre humör överhuvudtaget nu. En promenad, en kopp kaffe och ett storkok av kikärtsgryta senare.

Jag höll på att smälta bort i värmen på balkongen, och frysa sönder av de omöjliga frågorna som varken han eller jag har några svar på inombords.
Så jag tog min ny-inköpta väska från Myrornas under armen och tog hissen ner fem våningar, ut i sommarkvällen. Planen var att promenera till ICA och handla ägg, något jag saknade på min hylla i kylskåpet. Men när jag kommit till trapporna där Olof Palmes mystiske mördare sprang för 23 år sedan, så ändrade jag mig. Jag skulle upptäcka kvarteren där jag bor, inte köpa ett sexpack ägg.

I min väldigt korta jeanskjol började jag gå Malmskillnadsgatan neråt. Jag funderade på Bettan, den prostituerade kvinnan som gick här på sextiotalet, och fångades på film av Stefan Jarl. Vad hade hon tänkt om livet? Hade hon orkat tänka någonting alls, eller handlade det bara om att överleva? Pengar till heroin, pengar till varje pris.
Malmskillnadsgatan är inte längre vad den varit, men istället kommer nya "Bettan" från både när och fjärran till Sverige. Vissa kommer i tron om att ett bättre liv väntar dem i Sverige, andra kommer för att ta betalt för intima tjänster.
Jag kan förstå, till en viss grad, att man prostituerar sig. Vad jag däremot inte kan förstå är hur någon kan köpa tjänster från en prostituerad. Så fullkomligt vidrigt, att behandla en medmänniska på det sättet. Visst, den som köper sex betalar ju, men varför skicka en människa ännu längre ner i fördärvet? Människor utan problem börjar inte prostituera sig, människor som mår bra väljer inte att sälja sina kroppar. Varför stödja en sådan destruktiv handling? Det enda skälet jag kan se är att den som köper är lika ensam och förvirrad i livet, inte tillräckligt hög självkänsla för att våga ge och ta emot äkta kärlek. Jag tror att det finns kärlek så det räcker och blir över till var och en av oss, vi måste bara lära oss att se den och ta tillvara på den.
En annan sak på temat prostitution som jag har funderat på, är det här som sker i nattlivet. Visst, det är inte prostitution (väl?) på samma sätt, men det är fortfarande intimitet och pengar inblandade. En tjej, exempelvis jag, går in på en bar, och efter lite dansande med en lämplig kille så trycks en drink i min hand. Killen har oftast en i sin hand också, och vi skålar och dansar vidare. I den situationen tänker jag inte så mycket, jag dansar bara vidare. Men när jag ser på det i nyktert tillstånd kan jag inte låta bli att undra om jag inte blir köpt en smula där på dansgolvet. Jag får drinkar och uppskattning av killen på dansgolvet, och i gengäld dansar vi tätt, tätt, tillsammans. Kanske hånglar vi. Kanske inte.
Varför låter jag detta ske? Jag har faktiskt inget bra svar, det mest bara blir så. Jag känner mig för en stund som en gudinna, killen följer mina rörelser, följer min kropp med blicken. Mitt ego jublar och jag sväljer drinken i stora klunkar. Jag känner mig inte skyldig honom något för att han bjudit mig på en drink, men hans uppmärksamhet smickrar mig och han har lyckats med sin plan.
Det är inte prostitution, men det är ändå något som sticker i mig. Jag vet att detta är ett vanligt förekommande fenomen, och jag känner mig aldrig utnyttjad. Men ändå kan jag inte låta bli att dra parallellerna.

Saturday business

Dagen började bra med frukost på balkongen och morgontidningar levererade genom brevinkastet.

Nu har dock en förrädisk känsla smugit sig på, den där känslan som gröper, gröper, får tårarna att ställa sig på kö innanför ögonlocken.
Men nej, jag gråter inte, jag bara saknar. Saknar det som var, saknar det som inte blev.

Bedtime

Hade tänkt lägga in en het bild på den fina nattutsikten jag har härifrån min balkong, där jag sitter och filurar med laptopen i knät. Men min mobil är fortfarande på lagning så ni får nöja er med en annan, lånad bild. Och en annan utsikt, om än från samma stad.

Jag är helt slut och ska bädda ner mig i sängen, njuta av natten och att lägenhetens alla 7 rum är tomma när jag vaknar imorgon. Inte för att jag ogillar mina hyresvärdar på minsta sätt, men det är ändå härligt att vara helt själv ibland.
Morgondagen ska ägnas åt tvätt, spinningpass (fan, det har jag ju glömt att boka, tack för att jag påminde mig själv!) och en massa läsning i någon lämplig park.

Sleep tight.

Connection

Denna kväll bjöd även på en ny raggningsreplik, aldrig hört den förr och tror inte att den kommer bli någon klassiker, för mig bet den då inte på.
Jag stod och dansade när jag märkte en kille i pilotglasögon som kastade blickar åt mitt håll. Jag ignorerade det hela kraftigt, skulle jag få till det med någon ikväll så skulle det vara den snygge blåsaren i Bunny Wailers band. Jag nöjer mig inte med något mindre.
PLötsligt sa det BRÖÖÖÖÖL i mitt högra öra, och det var inte musiken som plötsligt löpt amok. Nej, mina vänner, brölet kom från den pilotglasögonklädde killen på min högra sida. Bröööl, bröl bröl, brrrrrrröl lät han igen. Jaha, och?
Efter några välartikulerade VA? från men min sida så fattade jag vad han sa;
"-Vet du någon här som kan tänkas ha en joint?"
Eftersom jag var på konserten endast i sällskap av I and I (rastafari-språk, I and I betyder att jag var där med båda jagen, det vill säga kropp och själ) så kände jag ingen som möjligtvis kunde ha en joint i strumpan.
Jag funderade ett ögonblick på att tipsa pilotglasögonkillen om Bunny, han kanske hade ett litet lager i sitt ormbo av dreadlocks, men insåg snabbt att det skulle vara fara för livet att försöka tränga sig framåt i massan.
Så jag nöjde mig med att beklagande rycka på axlarna och bröla ett "nej, tyvärr" tillbaka. Där trodde jag att det skulle sluta.
Men nej. På något sätt hade jag uppmuntrat denne brölande pilotglasögon-kille. Han brast ut i en kaskad av brölande läten som jag inte ens orkade försöka tyda. Jag nickade, log och dansade vidare i hopp om att han skulle fatta vinken, vilket han till sist gjorde.

Bröl på er, mina vänner.

Old rootman skankin´

Det blev inte så mycket av vilandet och tidningsplöjandet ikväll. Men lika glad, om möjligt ännu gladare, är jag.
Efter lite funderande hit och dit stämplade jag ut från Willys några minuter tidigare och steppade iväg i mina sandaler, mot Gröna Lund. Nu blev ni väl förvånade, mina vänner, tänka sig att jag checkar ut tidigare för att hinna åka maximalt mycket karusell!
Men nej, det var inte riktigt så. Grönan gästades ikväll av Bunny Wailer, Bob Marleys halvbror och tillika spel-kompanjon. I dagens läge är det så nära Bob Marley man kan komma (eftersom hans höghet har varit död i sisådär 28 år).
Jag hade, helt ärligt, inte allt för höga förväntningar. En nedrökt 60-plussare som ska försöka liva upp gamla Wailers-låtar. Njaaaa...jag vet inte jag...
Men ack så jag bedrog mig, det var ju awesome! Så fort baktakten tuggade igång så tårades mina ögon och jag kände den där speciella musik-lyckokänslan rusa genom kroppen. Där stod jag, omgiven av hundratals andra reggaefantaster och väntade på Bunny Wailer. Bunny Wailer, forna medlem av The Wailing Wailers där Bob Marley var sångare.

Oh my. Snubbe hade go, han studsade runt, sjöng och underhöll oss på bästa tänkbara sätt. Efter ett batteri av egna låtar kom han så småningom in på de gamla klassikerna, men blev aldrig långrandig och sentimental utan konstaterade bara inför varje Wailers-låt att nu skulle vi tillsammans vandra nerför memory lane som den stora reggaefamiljen vi var.

Självklart kom även en kärleksförklaring till marijuanan. Alla som älskade kaya skulle räcka upp en hand och Bunny deklarerade flera gånger om att till och med självaste Bill Clinton rökte på emellanåt. Och att marijuana kan bota svininfluensan. So, off we go. Tre små grabbar bredvid mig tände en joint och doften av kaya gjorde att en liten folksamling uppstod runt den skrynkliga jointen. Alla åldrar och typer samlades, ny bekantskaper kom till över den snabbt krympande jointen.

Efter två timmars konsert så traskade Bunny Wailer resolut av scenen, och hur mycket vi än applåderade och tjöt så kom han inte tillbaka. Tillbaka kom bara trummisen som började vira ihop sladdarna till diverse teknik som använts under spelningen. Det var tecknet, lite som att värden för festen står i pyjamas och inte ens försöker dölja sina gäspningar längre.

Med lätt darriga knän och tättslutande lock för öronen traskade jag hem i den ljumma sommarnatten.

One thing about music is, when it hits you, you feel no pain. So hit me with music, yes hit me with music.

Uppmärksam till tusen

Jag vet inte om ni har noterat detta, men jag har stört mig ypperligt på det faktum att klockslagen alltid är fel i mina inlägg. Som till exempel detta morgoninlägg jag just postade. Då visar de små siffrorna längst ner på inlägget att det är postat klockan 23:59. 23:59??!! Jo man tackar, det var just ett snyggt morgoninlägg, man kan ju tro att jag fuskar och lägger in morgonens inlägg på kvällen innan så jag kan ta en extra kvarts sovmorgon.
Men, så är inte fallet.

Jag letade upp de väl gömda inställningarna och till min förvåning såg jag att min blogg är inställd på Stilla Havs-tid. Jahapp, det var ju exotiskt.

Så, de inlägg ni har läst hittills har varit daterade med Stilla havs-tid. Kluck kluck, skvalp skvalp, hör ni vågorna?

Dagens låt

Jag vaknade upp med denna käcka sång snurrandes i min skalle. Fast det var en betydligt gungigare variant, gjord av Sveriges nästanpå sämsta reggaeband Rootvälta.
Förlåt Rootvälta, jag har inga intentioner att göra en Alexander Schulman och förnärma och kränka folk såhär tidigt på morgonkvisten, men jag kan ju inte undanhålla sanningen för mina läsare.

Slaveri på Willys idag, men jag är glad för det. Ikväll ska jag sitta på min balkong, dricka abnorma mängder kaffe, läsa alla dagstidiningar som kommer till detta hushåll (det är en mängd kan jag lova!) och se ut över Vasastan.
Ah, life is beautiful.

För att fira.

Nightlife

Ladies and gentlemen, and animals. Im back. Willys tog nästan knäcken på mig idag, att tre och en halv timme i kassan kan vara så fullkommligt energiuttömmande. Hade inte ens kraft att drömma mig bort i kassan. Men jag är inte den som klagar, jag är den som står ut. Och ut stod jag.
Hemma igen på kammaren. Jag lovade visst er, ärade läsare, att delge er om mina fantastiska framsteg i Mora.
Tänka sig att ynka 120 minuter kan ändra ens liv. Efter att blivit både välkomnad och uppläxad av Annica på kliniken så kom plötsligt genombrottet.
Så simpelt var det. Jag återger den befriande delen ur våran konversation:

(Jag)- Men hur fan ska jag kunna bli nöjd med min kropp? Den är ju stor på alla håll och kanter.
(Annica)- Du måste helt enkelt bestämma dig för att börja gilla din kropp. Sträck på dig, behandla dig själv på ett bra sätt.
(Jag)- Psss, hur fan ska det gå till? Jag är ju inte nöjd på minsta sätt. Jag kan ju inte fejka det. Sådan måste väl komma naturligt. Hjälp mig att gå ner fem kilo, sen ska jag börja gilla min kropp. Då är jag nöjd.
(Annica)- Det sa du för tre månader sedan också. Och du har redan gått ner de där fem kilona.
(Jag)- *ljudet av en polett som trillar ner* Jahaaaaa!!! Jag kommer alltså fortsätta såhär, aldrig tycka att jag är tillräckligt smal, bara för att jag är så insöad i en ätstörning??! Är det så? Tror du verkligen inte att jag kommer vara nöjdare om jag går ner ytterligare fem kilo?
(Annica)- Det är exakt så det är. Du kommer aldrig bli nöjd, utan bara snöa in mer och mer på att du ska var smal om du fortsätter att gå ner i vikt. Och du kommer aldrig lära dig att uppskatta dig själv eller se hur smal du verkligen är om du inte bestämmer dig för att "nu får det vara bra, livet är mer än siffrorna på vågen"

Så jag bestämde mig.

Dagens ledord!

hektiskt

mitt liv går på högvarv, och jag stortrivs med det.
har gjort enorma framsteg som jag ska dela med er ikväll, men först måste jag nöta lite i kassan på W the almighty.
Den dåliga uppdateringen nuförtiden beror på att min eminenta, urkassa, mobil är på en tvåveckors rehab någonstans i detta avlånga land (läs, den är inlämnad på lagning, för femtielfte gången). Så jag är numera beroende av en dator och ett fungerande internet, något som Tre Bredbandsleverantörer har varit lite dåliga på att ställa upp med. But I´m going strong, stronger than ever actually.
Oh, när man talar om trollen. Eller när man talar om saker som inte fungerar. Ännu en knapp på mitt tangentbort föll just av.
Tur att det är insidan som räknas.

Grodyngels-funderingar

Jag riskerade mitt liv och min mobil för att kunna föreviga de söta grodynglen här i en pöl vid havet. Men de var inte så fotogeniska, tyvärr. Men för att komma till saken, hur tror ni det känns att vara ett yngel, som i godan ro simmar runt med sina yngel-kompisar i en pöl, och sen en dag tappar man plötsligt svansen! Och fyra ben börjar växa ut! Hur tacklar de det? Jag skulle absolut ha fått men för livet. Men de måste ha ett psyke av stål, de där ynglen. Jag röstar för mer kunskap om grodyngel, Herr statsminister; tillsätt en kommitté nu genast!

Just wanted to share it with you guys

Med falukorv och kaffe i magen (eh, den kombinationen lät inte så god som den faktiskt var) ligger jag pladask på en solvarm klippa. Ska låta vågorna vagga mej till vila. Kanske vaknar jag som en ny människa. Eller samma gamla Ina.

Bristningsgräns

Mitt i den ofattbart vackra sommaren är det kaos i mig. Jag lägger allt längst in, tränger undan det, tacklar det efter dagsform. Jag vill att någon ska lyssna, hjälpa, komma med ångestlindring och lösningar. Ge mig kraft och mod och en kram.

Frukost

En helt vanlig midsommarsfrukost hos oss. Jag äter kräm, nisse grädde, pappa yoghurt med nötter och mamma sörplarcappuccino

Rum, städa dig!

Okej. Nu är det hårda bandage som gäller. När jag kommer till baka från skärgården imorrn så är du uppackad. Hör du det, väsk-jävel?

Glad midsommar

Inatt har jag halvt frusit ihjäl i mitt gamla flickrum. Kurade ihop mej under överdraget till min bäddsoffa och gjorde mentala åkarbrasor så inte hjärnan skulle bli köldskadad. Försökte vinna lite empati från mamma såhär på morgonkvisten. Hon undrade helt rått varför jag inte satt på elementet bara. Vad svarar man på det?

Norrlands guld

Oron i kropp och framförallt själ drev mej ner till älven. Det ångrar jag inte. Måsarna och jag tittade tillsammans ut över den släta vattenytan och solen svedde trädens toppar. Satt på bryggan tills kylan tvingade mig hem. Sommarnätter i Lunde är magiska, obeskrivbara. Men det gnager ändå i mig, min båt går back och jag orkar inte vända mej rätt. Jävla allt. Jävla mat. Hur svårt kan det vara, ät och var glad nån fucking gång.

Midsommar

Mamma meddelade just att det inte känns som midsommar imorgon. Hur vet man det nu, undrar jag stilla. Jag leker med mobilen, tar panoramakort på vanliga ting, såsom min katt, utsikten från köket och mej själv i omåttligt het fleecetröja och utgnuggat smink. Pappa förpackar marängen som ska på sin första och sista resa till skärgården imorrn. Håhåjaja.

Yo mannen!

Natti Natti allesammans. Jag ska masa mej i säng, krama om nisse när känslostormarna hotar att blåsa bort mej. Hasta la vista.

Privacy

Jag funderar på det här med bloggeriet. Hur privat ska man göra det? Själv tycker jag att det som är intressant att läsa, det är sånt som är lite djupare, sån som sitter lite längre in än bara strax bakom översta hudlagret.

Jag är bra på att skriva och prata om mej själv, mina tankar och känslor överför sig gärna till ord och meningar.

Frågan är bara, hur klokt är det att delge människor sina funderingar? Hur öppen kan man vara utan att människor tycker man går över gränsen. Över den där hårfina gränsen, ni vet som när den man samtalar med står några steg för nära, så nära att man känner pustar av personens andedräkt, så nära att man ibland av misstag nuddar sin samtalspartners kropp, så nära att ögonkontakten blir elektrisk.

Det ska vara snaskigt för att folk ska läsa, det ska vara personligt, roligt och gärna ha sin del av tradegier och inlägg som kan ooooh-as och aaaah-as över. Men tål människor mitt känsloliv?

KATASTROF!

Jag knäckte den ekologiska,frigående, äggulan i vitorna. Jahapp. Inga maränger av de äggen. Nu lämnar jag över ägg-knäckandet till pappa. Pust.

Livets motto!

All annan text är överflödig. Inatt gäller detta, 7:45 imorrn rullar vi mot midsommar i norrländska skärgården. Vem sjutton kom på att vi skulle ha marängtårta med oss? Den är fortfarande obakad och sova får vi göra i graven.

here we go again

Jag har ju haft eminenta anledningar till att inte blogga senaste månaderna
Det känns inte så coolt att sitta i ett övertempererat datarum i England och klämma ur sig rader utan å ä och ö.
Jag måste fortfarande anstränga mig för att komma ihåg att använda de där sista alfabetiska uppfinningarna, de med pynt ovanpå. ÅÄÖ. ÅÄÖ.
Sådär ja.
Men mina vänner, då kör vi. Jag har nu även en ypperligt dålig Sony Ericsson-mobil som jag har anslutit till denna blogg. För tillfället är det i princip det enda jag kan göra med mobilen, för ljudet har nämligen bestämt sig för att lägga av. Misstänker att högtalarna fick sig en törn när mina tårar forsade ner över luren för några dagar sedan, de dagarna då det låg uppbrott och oro i luften och i maggropen.
Uppbrott och oro som har motats bort, bäddats ner i maggropen och lagras för senare utredning. Mina vänner, kärlek är ett sattyg. Havsöringar också för den delen.

Har saknat att blogga, har saknat att skriva. Hela grejen har stagnerat när jag kom på att det finns miljarders bloggar i cyberrymden, och varför skulle nån läsa min, till vilken nytta och så vidare. Men hey, som Ebba von Sydow brukar skriva så chict i sina artiklar, vem bryr sig?
Orden finns här för mig och jag tänker använda dem. Vrida och vända, knepa och knåpa och skapa. Meningar av liv, lust, förtvivlan och glädje.
Och en massa bilder. För någon sa nån gång att en bild säger mer än tusen ord.