författarinnan till vakentid tog katten under armen och bäddade ner sig i föräldrarnas dubbelsäng.
efter en välgörande tupplur har glassen i magen smält och humöret är obefintligt.

yes, so lets bake bread.

eller nä vafaan, all denna hurtighet. alla dessa försök att hålla sig över ytan.
finns det inget konstruktivt? finns det inget vettigt och meningsfullt?
och varför beter jag mig som en deprimerad tonårstjej utan mål och drömmar?
plötsligt känner jag inte igen mig själv.