Att göra

Det är så många som ska hållas upp, så många som ska puttas i rätt riktning. Jag hjälper så gärna, jag vill så mycket.

Men vem lutar jag mig emot, vem torkar mina salta tårar. Vem kan jag vända mig till utan att känna mig som en börda, som ett offer, som ett psykfall.
Tål att tänkas på.

Nu låter jag säkerligen enormt deprimerad. Det är inte så farligt, egentligen. Jag har bara en svag timme nu, några svaga ögonblick i väntan på att glassklumpen i min mage ska brytas ner.

Den äcklar mig.