Lite glass har väl ingen dött av

Jag mår dåligt.

Ja, det var väl inget nytt under solen. Men just nu är det, what we in Sweden call, kris. Allt som oftast spärrar jag ut mina händer, för att kolla så senorna fortfarande syns under huden. Jag åt just några kulor glass, och väntar bara på att kalorierna ska anfalla. Det är sorgligt, men jag skojar faktiskt inte.

Mycket ätstörning finns kvar här i föräldrarhemmet, och beteeenden som jag lyckats undvika i över ett år överraskar mig nu så plötsligt att jag inte hinner värja mig.

Jag hittar mig själv sittandes ensam vid köksbordet. Oengagerat, mekaniskt, matar jag in vaniljglass i munnen. Det är inget vidare gott, jag njuter inte. Men allt är ändå förstört.

Allt är ändå förstört.

Allt är ändå förstört.

Det ekar tomt inuti mig, glassen samlas till en iskall klump i magen som jag genast börjar ångra.

Jag vill aldrig börja hetsäta igen. Jag vill aldrig börja svälta igen. Jag vill aldrig börja skära igen. Jag vill aldrig falla ner i den avgrunden.

Snälla mig själv, låt mig inte falla så långt ner.