författarinnan till vakentid tog katten under armen och bäddade ner sig i föräldrarnas dubbelsäng.
efter en välgörande tupplur har glassen i magen smält och humöret är obefintligt.

yes, so lets bake bread.

eller nä vafaan, all denna hurtighet. alla dessa försök att hålla sig över ytan.
finns det inget konstruktivt? finns det inget vettigt och meningsfullt?
och varför beter jag mig som en deprimerad tonårstjej utan mål och drömmar?
plötsligt känner jag inte igen mig själv.

Att göra

Det är så många som ska hållas upp, så många som ska puttas i rätt riktning. Jag hjälper så gärna, jag vill så mycket.

Men vem lutar jag mig emot, vem torkar mina salta tårar. Vem kan jag vända mig till utan att känna mig som en börda, som ett offer, som ett psykfall.
Tål att tänkas på.

Nu låter jag säkerligen enormt deprimerad. Det är inte så farligt, egentligen. Jag har bara en svag timme nu, några svaga ögonblick i väntan på att glassklumpen i min mage ska brytas ner.

Den äcklar mig.

Lite glass har väl ingen dött av

Jag mår dåligt.

Ja, det var väl inget nytt under solen. Men just nu är det, what we in Sweden call, kris. Allt som oftast spärrar jag ut mina händer, för att kolla så senorna fortfarande syns under huden. Jag åt just några kulor glass, och väntar bara på att kalorierna ska anfalla. Det är sorgligt, men jag skojar faktiskt inte.

Mycket ätstörning finns kvar här i föräldrarhemmet, och beteeenden som jag lyckats undvika i över ett år överraskar mig nu så plötsligt att jag inte hinner värja mig.

Jag hittar mig själv sittandes ensam vid köksbordet. Oengagerat, mekaniskt, matar jag in vaniljglass i munnen. Det är inget vidare gott, jag njuter inte. Men allt är ändå förstört.

Allt är ändå förstört.

Allt är ändå förstört.

Det ekar tomt inuti mig, glassen samlas till en iskall klump i magen som jag genast börjar ångra.

Jag vill aldrig börja hetsäta igen. Jag vill aldrig börja svälta igen. Jag vill aldrig börja skära igen. Jag vill aldrig falla ner i den avgrunden.

Snälla mig själv, låt mig inte falla så långt ner.