Dagens bästa

Läkarbesök

Jag har fått god valuta för de skattepengar mina föräldrar langat in till storebror staten.
Eller ja, vården har kanske inte alltid varit förstklassig, men jag har satsat på kvantitet.

Därav har jag träffat många bra, och mindre bra, läkare i mina dagar. Vissa så bra att de förtjänar en stjärna i himlen, och någon var faktiskt så dålig att jag bet henne i armen. Men det talar vi inte mer om nu.

I alla fall, jag var hos läkare i veckan. Skulle fixa iordning lite stuff.
Läkaren, modell man, pensionsmogen och gråhårig, bad mig sitta ner i hans klaustrofobiska arbetsrum.

För att minimera tiden i detta rum satte jag snabbt igång, drog min sedan några år ganska invanda ramsa, och förväntade mig de vanliga svaren.

Döm om min häpnad när läkaren styrde in samtalet på ett helt annat spår. Han var nämligen ypperligt intresserad av min korta backpacker-karriär i Asien. Ypperligt intresserad av huruvida jag delat säng med någon annan packpacker eller inte.
Generat studerade jag mina händer, hur skråen kunde vi komma såhär långt från ämnet?
Måste ha varit mitt misstag att råka nämna något om den ensamhet jag stundvis brottas med som triggade igång förhöret om mina kärleksrelationer.


Förgäves försökte jag värja mig. Vad svarar man på saker som:
-Jo men det vet ju jag, att när man backpackar då bor man ju på sådana där backpackerhotell. Och på de hotellen är det ju trångt mellan sängarna. Man får en annan kontakt med människor på ett sådant ställe!
(uppfodrande blick riktad mot mig, som envist fortsatte studera mina ådror på handryggen)
När jag inte kom på något lämplig att svara fortsatte han;
- Så, någon liten romantisk relation måste du väl ha hunnit med i Asien? Alla backpackers är ju så öppna och intresserade av nya människor. Rena Woodstock!

Döneri

Nu har jag vandrat runt i handelsförlamning i snart två veckor. Idéer, planer, projekt och drömmar kommer ibland över mig, för att lika raskt förkastas.

Vem är jag, vad vill jag, varför går det dåligt för? Tusen frågor och inga svar.

Det kliar i mina fingrar, jag längtar efter orden. Kommer på mig själv med att, under mina timslånga promenader i snön, komponera blogginlägg i huvudet. Blogginlägg som aldrig, genom bestämda tryck på svarta tangenter, omvandlas till texter för omvärlden att läsa.

Ingen hemlighet att jag tvivlar även på detta. Vem vill läsa, vem orkar? Varför?

Men om allt nu ändå är så jävla meningslöst så kan jag lika gärna blogga. Inbilla mig att jag har något viktigt, konstruktivt, för mig.

Skriv gärna massor med kommentarer, ni kan använda olika nicknames så jag tror att det är nya läsare som plötsligt strömmat till.

Eller så illa däran är jag faktiskt inte. Än.