Därute

Där, utanför, pågår sommaren. Pågår livet. Det är mest symboliskt, en tillfällighet, att jag befinner mig i en sådan illustrerande situation just nu. Livet pågår utanför bussens kvava kupé. Men livet pågår även utanför mig, runtom mig. Men jag väljer, gång på gång, att titta bort, titta ner. Jag vågar ju leva, det vet jag, men jag kommer liksom aldrig till den punkten. Den punkten där jag kan skita i att jag inte är smalast i rummet, att jag åt två mackor istället för en till frukost. Jag har inte lyckats dra upp mina geggiga stövlar ur ätstörningens ler-träsk. Jag börjar undra så smått, vad krävs för att jag ska klara det?